moggika

Nu ska jag bli lite djup

 

Jag har under de senaste veckorna verkligen genomgått en form av kris. En personlig kris av att se allt i svart. Jag har försökt le, jag har försökt skratta, jag har försökt se det ljuvliga i att ha en fantastisk familj och vänner omkring mig. Men tankarna har hela tiden varit någon annanstans, och svarta. 

 

Jag har gått runt och varit nedstämd, grinig och sur. Inte haft något tålamod övers till någon. Framför allt inte till mina barn. Mina fina barn! Jag har varit en riktigt dålig mamma. Och det har märkts. För vad gör barn som inte får den uppmärksammhet de behöver? De ser till att få den, fast på fel sätt. Om man skriker och bråkar, då lyssar mamma, då kommer mamma. Då får de uppmärksamhet.. 

 

Minsta lilla motgång har fått mig att gråta som en bebis. Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket och så ofta som jag gjort under de här senaste veckorna. Att inte klara av allt jag brukar göra, att inte kunna vara ute och leka i snön med tjejerna, att inte kunna jobba med mina pensionärer och vara med och bidra till att de får en underbar jul, att vara social med mina arbetskamrater, att efter en promenad behöva lägga mig ner och dö i soffan, för att dö en gång till när jag ska kliva upp. Det har tagit hårdare på mitt psyke än jag trodde var möjligt. 

 

Men idag ser det ljusare ut. Jag har fortfarande ont, och jag kan fortfarande inte göra allt jag vill göra. Men jag är gladare. Det bara upp till en själv att kunna se möjligheterna istället för omöjligheterna och ändra tankegången. Jag bestämmer över mitt liv, och jag väljer att se det ljust istället för svart.