moggika

Idag är det skärtorsdagen.

Och enligt tradition så har tjejerna omvandlats till två påskkärringar och flugit till Barbro och Moffen.
Det är något som vi gjort varje år och det är lika kul varje gång.

Hemma igen åkte förklädena av, då var det inte kul längre :)
Vi passade istället på att måla äggen som vi ska äta till frukost i morgon. Och just nu fortsätter ateljén i form av konstverk på papper.

Heeeeela familjen är ledig tillsammans! Igen som behöver studsa upp ubertidigt idag inte. Vi har sovmorgon!

Men för Guds skull, låt bli sovmorgonen, vakna innan kl 06 för att gå på toaletten en 12:e gång och pressa ut den där droppen som ligger och trycker!
Sen när vi ändå är igång så kan vi ju passa på att meddela att bebisen i magen numera är utbytt till 2,2 kg gaser som far upp och ner! Bubbel bubbel! "Ja men prutta då" tänker ni!
Men neeej.. Jag håller inte på med sånt surru!
Det räcker med att jag kommer tvingas att bajsa på mig under kommande förlossning, och jag tycker att det täcker förödmjukelse för ett helt decennium!

Ungarna är föresten också vakna, Linnea har gjort en bok om en uggla som hon precis var in och läste för mig, och Emilia ligger kvar i sängen och pratar för sig själv.
Det är bara maken som har förnuft att sova när han kan.
Undrar när vi ska lära oss att göra detsamma?

Nä, om jag ska ta och rulla ut sängen och sparka igång dagen kanske?

Smärtan är fortfarande här och hälsar på.
Trots att det gått så många dagar så kan hon inte äta normalt än.
Det är små portioner och små tuggor för att hon ska få ner nåt alls.

Hon får jätteont när hon nyser, hostar eller om hon tar förstora tuggor av maten.

Nätterna är iallafall ganska lugna, hon vaknar bara någon gång och dricker lite vatten. (När det blir torrt i halsen så gör det ondare, så vi har alltid ett vattenglas vid hennes säng)

Jag trodde i ärlighetens namn inte att hon skulle ha så ont så länge. Jag hade läst på och hört mig för, och de flesta barn som gör den här operationen blir bra efter bara några dagar. Men som med allt så är det olika från person till person.

Snart vänder det nog. Anledningen till att hon har så ont nu är för att det läker, det bildas en skorpa i såret, och området omkring stramar.

Bara 8 veckor kvar nu då.. Ungefär!
Känns faktiskt som att det börjar närma sig nu, åtta veckor..

Idag var jag och mina brudar hos barnmorskan! Världens bästa barnmorska har jag lyckats få, jag känner mig så omhändertagen när jag är hos henne. Och idag när Emilia och Linnea var med på besöket så tog hon sig god tid att svara och lyssna på deras frågor, lät dom lyssna på lillasysters hjärtslag och berättade hur lillasyster låg just nu i magen.

Huvudet ligger fortfarande nedåt (men jag kan nästan lova att hon snurrat ett par varv sen förra besöket, det lilla vilddjuret)
Hon kunde också känna på en liten fot. (Jo tack, tänkte jag, dom där fötterna torterar mina revben dagligen)

Magen mätte hon 29, nästan 30 den här gången. Förra gången låg jag en bit över kurvan, nu låg jag mitt på.
Och jag som normalt är emot kurvor tycker att just dom här kurvorna, just nu, är livsviktiga. Det är ju det enda sättet att "se" att allt växer som det ska.

Har haft enormt mycket värkar och sammandragningar den senaste veckan. Fick lämna ett urinprov, och öka dosen bricanyl igen.

Annars var allt bra. Foglossningen är som den är, inget jag blir av med och den tanken har jag redan försonats med så det är bara gilla läget. Jag kan iallafall gå mer än vad jag kunde för en månad sen och det är jag tacksam för.

Nu ligger jag i sängen, är galet trött! Ungefär som man är i början av graviditeten. Antingen är det en uvi som spökar, eller så är det helt enkelt så att det är på grund av jag närmar mig slutet av det här. Man kan visst bli lite tröttare igen i den sista trimestern (jag har glömt hur jag mådde förra gångerna)

Den känslan har jag inte känt på flera månader.

Jag som annars lever mitt liv genom att vara duktig, känna att jag gör bra saker, vara en bra mamma, bra fru, ge 100% av mig själv i mitt jobb med demenssjuka, vara en bra kollega, vän, dotter, osv osv.
Jag har alltid ribban väldigt högt och mår riktigt dåligt när jag inte gör bra ifrån mig, på alla plan.

Nu har jag fått lära om mig själv. Lära mig att vara nöjd med det jag klarar av och inte bryta ihop när det inte blir så bra som jag vill ha det. Och alla runt om mig har också fått vant sig vid en mindre "duktig" Erika

I flera månader har däremot JAG fått tagit emot otroligt mycket hjälp av många underbara människor, vilket jag värdesätter högt!
Ni vet vilka ni är, så sträck på er.

Idag har jag iallafall känt mig som en bra mamma igen! Riktigt bra mamma.

Jag och Linnea tog en promenad mitt på dagen, letade påskris som fallit till marken. Pratade om ditt och datt.
När vi kom hem gick hon och lekte med en av granntjejerna.

Passade då på att vara en stund bara med Emilia. Vi låg i hennes säng och vilade, ritade påskkort och sen ville hon baka kokosbollar.

Jag vet att jag skrivit om det många gånger i bloggen. Men det är så underbart med barn! Det behöver aldrig vara komplicerat, dom nöjer sig bara med att ha närvarande föräldrar och människor omkring sig.

Tjejerna lagade hemmagjorda hamburgare med pappan till middag, vilket blev pricken över i:et den här dagen. Så mysig söndag och jag är alldeles glad inombords, nöjd med mig själv!

Nu ligger jag i sängen och lyssnar på barnen som leker veterinär i rummet bredvid.
Att jag har ont är väl inte värt att nämna nu.

Känns som att vi har backat tillbaka lite grann.
Emellanåt mår hon bra och verkar inte alls känna av halsen, tills smärtan plötsligt slår till och hon nästan faller ihop.
Jag hoppas verkligen att hon slipper det här snart.

Men som sagt, det finns många bra stunder också.
Idag har hon och jag ritat påskkort till torsdag, satt fjädrar i påskriset och bakat kokosbollar. Det gäller att ta vara på dom bra stunderna.
(Mitt nya livsmåtto)

Världens vanligaste operation.

Vi började dagen tidigt, klockan 05:00 ringde klockan.
Emilia drack ett glas vatten, sen fick hon inte dricka något mer innan operation.
Någon riktig mat hade hon inte ätit sen kvällen innan (så jag var glad när dom ringde igår och ändrade tiden till sju istället för nio)
På med Emla-plåster och sen var det dags att åka.

Pappan och Emilia tog 06:20 tåget till Solna och sen en kort promenad till själva kliniken.

Efter sju var hon ombytt till det klassiska vita "nattlinnet" och vid åtta fick jag ett sms att hon var nedsövd.
Hon hade varit super modig och låtit dom sätta nålen i armen på henne.
(Förra gången sövdes hon ner med mask innan för att hon var så rädd)

Sen gick det två långa timmar innan jag hörde ett ljud från dom.
Ni må tro att jag hann tänka både det ena och det andra. Ena sekunden var jag lugn och sansad och nästa stund kämpade jag med tårarna.
Sen kom en bild på en nyvaken Emilia och dom lugnande orden att allt gått bra!

Innan hon skulle hem så skulle infarten (eller vad det nu heter) tas bort. Då svimmade hon. Men ingen större fara.

Vid ett tiden fick dom åka hem. Emilias farfar kom och hämtade dom och Millan fick en jätte gosig hund av honom som ligger tätt intill henne nu.

Micke lämnade av Emilia hemma och begav sig ut för att leta rätt på ett apotek som faktiskt fortfarande säljer läkemedel. Det tredje apoteket som han besökte hade citodon som läkaren skrivit ut till Millan.

Sen har timmarna bara flutit ihop. Ena stunden verkar det vara bra, och sen helt plötsligt så får hon jätte ont.
Hon mår illa, men det kommer ingenting.
Hon försöker prata med då får hon ont.
Som förälder känner man sig värdelös, eller kanske inte. Vi lugnar henne med att bara finnas här och tala om för henne att det kommer gå över. Hon blir ompysslad och överöst med kärlek.

Just nu sover hon, med sin hund tätt intill sig. Hoppas morgondagen får vara lite bättre.

På tisdag som kommer så har Emilia fått operationstid för att ta bort halsmandlarna.
Och såklart, då kommer förkylningen som ett brev på posten.

Är hon fortfarande förkyld på tisdag så flyttas operationen fram.
Även om det är världens vanligaste operation så är jag ändå nervig. Det sker under narkos och det är otäckt tycker jag. Så, nu när jag är något sådär mentalt förberedd så skulle det vara skönt om förkylningen försvann och vi fick skiten överstökad.

Så, hur botar man förkylning då?
Det går ju inte! Det försvinner ju av sig själv. Men.. Bara för att jag verkligen vill ha bort skiten så testar vi med lite husmorstips.

C-vitamin! Dagens dryck har bestått av apelsinjuice. (Ja, jag är väl medveten om att det är galet mycket socker i skiten, men nån vitamin får hon väl i sig, och ja, jag vet också att paprika innehåller MER c-vitamin än apelsiner)

D-vitamin! 20 minuter i solen idag. Gör att hon producerar lite vitamin. Bra för immunförsvaret.

Blåbär! Antioxidanter! Inmunförsvaret!

Vila! Jag satte på en film (trots det vackra vädret ute) Enda sätter att hålla ångloken till barn lite lugna.

Nu hoppas vi, håll en tumme, att förkylningen är borta redan på måndag!

Hittade en sån fin och perfekt "skötväska" från svenskt tenn!

Det kliar i fingrarna!

Antar att min kropp håller på att förbereder sig för sömnlösa nätter.

Mina organ är ihop tryckta någonstans där lungorna normalt brukar vara placerade.
Ungen där inne ger mig känslan av spruckna revben och blåmärken på insidan, samtidigt som min urinblåsa flitigt används som en stressboll eller liknande.
Minst tre gånger per natt måste jag upp och kissa, ännu fler gånger vänder och vrider jag mig för att hitta en "skön" sovställning..

Lite gnäll så här på morgonkvisten är väl aldrig fel? Herregud jag är ju svensk, det ligger väl i vår natur att vara lite gnälliga, sådär lagom mycket.

Nu är klockan 06:00, makens väckarklocka ringer. Han är dötrött, ungarna sitter och ritar och jag måste nog ge mig upp för att vräka i mig massa frukost innan jag svälter ihjäl.

Idag har jag och Linnea haft en riktig mysdag. Både hon och jag har varit trötta och lite slöa.

Vi satt tillsammans vid datorn och googlade massa djur som hon ville titta på, och avslutade med ett försök att ta reda på vem som bestämde att Sverige skulle ha en kung och en drottning. Vi hann aldrig hitta svaret. (Så om någon sitter på den kunskapen så informera mig gärna, Linnea skulle bli jätte glad)

Sen bestämde hon att vi skulle rita, ugglor. Till min förtjusning. Och så blev det ett par prinsessor också.

Vi gjorde ett försök att ta lite frisk luft, men den isande kylan gjorde att vi vände in igen ganska snabbt.

Det blev muffinsbak istället.

Lillan där inne verkar må bra. Det är full rulle i vanlig ordning.

Vi var till barnmorskan igår och hjärtat tickade på fint, 144 slag/minuten.

Magen mätte 27 cm om jag inte minns fel.
Allt går åt rätt håll.
Mina värden såg också fina ut.

Våran barnmorska kunde också känna att Selma låg med huvudet neråt just nu. Det känns ju betryggande.

Hur är det med mitt bäcken då?
Jo, nu ska ni få höra.
I ungefär en veckas tid så har jag känt mig bra. Och när jag säger bra, så menar jag att varje steg inte längre känns som knivhugg.
Det gör fortfarande ont, men det här kan jag iallafall stå ut med!
I söndags tog hela familjen en promenad här i området. Något jag inte gjort på länge. Och känslan av att jag faktiskt kan gå är enorm. Jag har känt mig lycklig och glad igen.

Dessvärre kom skiten tillbaka igår kväll. Samma igenkännande knivhugg.
Barnmorskan sa att det är inte ovanligt att det går lite upp och ner.
Så det är bara gilla läget och njuta till max dom dagar som känns bra.

11 veckor kvar nu!