moggika

Fortfarande ingen bebis på väg.

Jag pendlar mellan att vara hopplös och hoppfull.
Jag är förmodligen inte så rolig att ha i sin närhet just nu, men jag hoppas att folket omkring mig har en viss förståelse.
Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i den känslomässiga situation som jag befinner mig i nu, om man inte själv har upplevt samma sak.
Att folk omkring mig ska tycka synd om mig är inget jag är ute efter, bara förståelsen.

Nu är det två dagar kvar till igångsättning, som jag faktiskt på riktigt har börjat acceptera. Men, jag hoppas fortfarande på ett mirakel, att min kropp ska fatta hur man gör och föda fram den här envisa bruden på egen hand!

Här en en 29 år gammal bild på min mamma, när hon var gravid med mig.

Nu har jag slutat tro att den här damen kommer att komma självmant. Är helt inställd på att det blir på tisdag med igångsättningen (om det inte är fullt överallt då)

Så, dom här fyra dagarna fram tills dess så ska jag vila, ladda och bara vara. Jag tänker inte lägga en milliliter energi på att undra när hon kommer.

Tidigt möte hos barnmorskan var verkligen vad jag behövde idag.

Jag vaknade med pyspunka men ju mer av dagen som gick dessdå bättre mådde jag.

Allt såg fint ut med bebis. Jag bad om en hinnsvepning vilket barnmorskan också gjorde. Kändes lite obehagligt, men gjorde inte alls så ont som jag läst att det skulle göra.
Hinnsvepning innebär att barnmorskan, med hjälp av fingrarna lossar hinnsäcken som bebis ligger i från livmoderhalsen. Det gör att ett hormon frigörs vilken kan hjälpa till att få igång förlossningen.

Min barnmorska kunde samtidigt känna att jag nu nästan var öppen 2 cm, och att tappen bara var ytterst lite inåt. Hon trodde INTE att jag kommer behöva en igångsättning. Men, vi har iallafall fått tid på tisdag. Fem dagar kvar! Fem ynka dagar!

Förutom att barnmorskan kunde ge mig hoppet och mitt sunda förnuft tillbaka så har jag även stött på en hel del underbara människor idag. Ett leende och en kram är många gånger vad som krävs för att få mig på bra humör. Det behövs verkligen inte mer än så.
Sen alla samtal och meddelande från andra har också bidragit till att den här dagen blev super.

Tusen tack till er!

Föresten så längtar jag inte bara efter att Selma ska komma till oss, jag längtar också efter att se hur min man egentligen ser ut bakom skägget!

Ännu en dag har passerat.

Vaknade före Linnea i morse, det händer ju nästan aldrig. Det var nästan så att jag inte vågade andas för att jag var rädd att väcka henne. Men efter en liten stund blev jag rastlös och gick och la mig bredvid henne.
Hon var så otroligt trött, det är verkligen inte likt henne. Våran lilla energiknippe!

Sen rullade dagen igång. Jag hade lite gråt attacker eftersom jag tycker så synd om mig själv.
Jag har känt mig så taggad och laddad inför den här förlossningen.
Jag har läst på om andning, avslappning, vikten av positivt tänkande, målbilder. .
Och nu är allt självförtroende bortblåst. Jag känner istället en rädsla inför förlossningen.
Att jag ska tappa kontrollen som jag gjort med de andra två.

Jag pratade med min käre make om det här ikväll, och han försökte peppa mig till att få tillbaka självkänslan. Men hur gör man det?
Jag ska strax sova och hoppas helt enkelt på en bättre dag i morgon.

Kl 7:45 har jag tid hos min barnmorska. Ska bli spännande att se vad hon säger om allt.

Föresten så fyller min systerson Noel hela ett år i morgon. Så från och med i natt kl 00 och ett dygn framåt så har jag förbud att föda barn.

Det kommer bli en hel del uppdatering med fokus på lilla bebis som ska ut.
Man glömmer så snabbt vad som händer, så nu dokumenteras det i bloggen.

Mina värkar avtog helt under natten och har inte kommit tillbaka alls under dagen.
Har haft ett par värkar nu igen men inte alls så mycket som igår. Misstänker att det snart avtar helt igen.

Idag kom iallafall slemproppen, det är ju alltid något att trösta sig med! Tänk, de flesta har sitt barn i famnen inom loppet av en vecka efter slemmet lossnat! Wuuuhuuu! Om en vecka har jag gått över tiden 14 dagar..

Tycker att min kropp jävlats med mig under hela den här graviditeten. Det är som den har glömt hur det ska gå till.

Nåja.. Vad är väl en bal på slottet?

Blev en liten tripp till förlossningen ikväll.

Dessvärre åkte vi hem igen.
Öppen en ynka centimeter och tappen fortfarande inåtvänd.


Har haft värkar sen kl 18 idag, men inte så kraftfulla och fortfarande oregelbundna.

Ringde till förlossningen kl 21 för att rådgöra med dom. Och där tyckte dom att vi borde åka in eftersom Linnea hade kommit så snabbt när det väl satte igång. Dessvärre var det fullt på KS i Solna, och först pratade hon om Akademiska i Uppsala.. Men där var det också fullt. Då det slutade med att vi fick åka till Västerås.. Nä, skoja ju bara. Men BB-Stockholm blev det.

Vi fick ett väldigt fint bemötande där och vi hade fått stanna kvar i ett par timmar för att se hur det hela skulle utvecklas. Men eftersom att jag bara var en centimeter öppen så kändes det bättre att få åka hem till sin egna säng.

Om ett par dagar är bebis ute trodde barnmorskan.
Vi får se, tänker jag. Hoppas att hon har rätt!

Idag tänker jag promenera ut den här ungen!

Jag ska gå tills mitt bäcken inte håller ihop längre! Jag ska ta med mig tjejerna och tvinga dom att gå tills deras ben inte bär dom längre (vilket lär bli ungefär vid busshållsplatsen)

Men vi stannar inte där, för vi ska gå! Gå, gå, gå!
Jag ska packa en väska full med mat och dricka som jag kan kasta till ungarna när dom tröttnat som mest.
I värsta fall så ska jag binda fast en godis på en pinne och locka fram dom, steg för steg!

Jag har redan förberett maken, att han eventuellt måste göra en utryckning från jobbet till en öde gångväg!
Vi siktar in oss på att gå mot förlossningen på Karolinska i Solna. Det är ungefär 4 mil dit. Borde göra susen!

Alltså.. Hon bara vägrar komma!

Och jag håller på att bli knäpp. Min hjärna gör uppror och jag tänker konstiga saker..

Exempelvis så går hjärnan på högvarv i jakt på att hitta något jag glömt. Jag inbillar mig bebis väntar på att jag ska bli klar med allt.
Igår kokade jag alla nappar och diskade ur nappflaskorna.
Jag ställde fram vagnen (?)
Överlämnade ett babynest som jag sytt till grannen.
I fredags köpte jag en solhatt.. Så långsökt, men det kanske var den hon väntade på (ja, jag kan ju skratta åt allt det här sen)
Sängen är bäddad för hundra år sen, babyskyddet monterat i bilen, bb-väskan packad. .

Jag kanske är FÖR förberedd! Kanske ska packa upp den där väskan igen..

Ni förstår ju att jag håller på att förlora förståndet!

Men har man gått hemma med gräsliga smärtor sen början på december så kanske, kanske man kan ha förståelse för att denna väntan är jobbig. Fruktansvärt jobbig dessutom.

Det är föresten Mors Dag idag.
Jag fick frukost på sängen och en fin teckning av mina underbara ungar!

Gnäll gnäll gnäll..

Är ni ute efter en "feel good blogg" så är ni fel.. Klicka er bort, jag kommer antagligen bara få dig deppig.

Tre dagar över tiden. Känns som tre år över tiden!
Jag har följt massa underbara människor som varit gravida samtidigt som mig. Alla.. Precis alla.. Har ploppar sina barn nu. Till och med dom som haft bf efter mig.
Jag VET att tre dagar är fullt normalt och att det finns många som går betydligt längre än mig..
I samma stund som jag skriver orden.. Tre dagar.. Rullar orden i munnen.. Tre dagar.. Det är ju till och med löjligt att haka upp sig på.
Sunt förnuft och positiv inställning är vad som borde infinna sig nu.
Men dom två lyser med sin frånvaro..

Jag är inte positiv. Jag tycker allt är jobbigt. Det är fan jobbigt att ens le!
Jag får träningsvärk i kinderna av det.

En sån dag. . Förhoppningsvis vänder det. Jag är en pest att umgås med.

Så då börjar alltså den evighetslånga väntan på att en förlossning ska sätta igång!

Idag har jag mått bra med tanke på allt igår. Hade lite värkar då och då nu på kvällen.. Men det är som bortblåst nu.

Jag kommer verkligen att försöka tänka positivt, även om tankarna lätt drar iväg till hur jobbigt det är att vänta.
Jag vill ju träffa hon där inne!

Båda tjejerna har varit hemma idag. Och dom har lekt och lekt och lekt.. Och dessutom nästan hållit sams hela tiden.

En gullig liten lek som jag tjuvlyssnade till idag när dom badade..

"Vi leker att vi är två isbitar som kunde prata"

"Hej isbiten"
"Hej isbiten"

Okej.. Bf dagen har ju varit spännande.

Strax innan jag och tjejerna skulle gå ut så börjar mina ögon kännas konstiga, eller synen är inte klar. Det är svårt att förklara, men jag fick inte in skärpan. Som att någon hade satt en liten kristall mitt i synfältet.
Den underliga känslan gav mig lite smått panik och jag ringde Micke som jobbade.
Efter ungefär 20 minuter var "kristallen" borta och jag kunde se rätt bra igen.
Dock hade en huvudvärk smugit sig på.

Kände mig iallafall lite bättre och bestämde mig för att ta tjejerna till våfflan i Sigtuna och äta lite glass.
Men när vi sitter på bussen så börjar jag må dåligt igen och rätt som det är så svullnar vänster hand upp och det börjar pirra i den. Även i högerhanden kryper det i, men den är inte lika svullen som den vänstra.
Det plus huvudvärken plus illamåendet gör mig en aning orolig.
När vi klivit av bussen ringer jag för att rådgöra med förlossningen som tycker att jag ska komma in för kontroller.

Medan Micke åker för att hämta oss så skyndar vi oss in på pressbyrån så tjejerna kunde få en glass iallafall.
Något roligt skulle dom ju få.

När vi väl har lämnar tjejerna hos min mormor och morfar, stannat vid varje rödlyse, kört i köer in till Karolinska och letat efter en parkeringsplats som inte fanns, så upptäckte vi att specialistmottagningen hade lunchstängt. Lägligt!
Men det var inget att görs åt saken utan vi fick snällt vänta.

När jag sen får träffa en sköterska så pratar vi lite snabbt och sen kollar hon mitt blt, det låg på 130/70 vilket inte är högt, men eftersom jag normalt brukar ligga på 105/50 så var det högre än normalt. Dock ändå normalt med en höjning så här i slutet.

Fick så småningom träffa en läkare, han uteslöt iallafall havandeskapsförgiftning på en gång, vilket kändes skönt. Lite lustigt eftersom det inte togs några andra prover än blodtrycket.
Däremot så gick han igång på att min syn hade förändrats under förmiddagen. Han gjorde en mängd olika tester, även nevrologiska för att se vad som var fel.
Efter en timmes funderingar, "rådgörning" med andra kollegor och ännu fler "hur-många-fingrar-håller-jag-upp" så beslutar han att det inte är någon fara med Selma (tack)
Men att jag nog borde ta mig till Kungsholmen och st Eriks ögonspecialist för att kolla upp min syn.
Jag är skapligt leds vid det här laget, men ler brett och frågar om jag blir blind om jag inte åker dit, vilket han där och då kan lova att jag inte blir. Så jag ler lite till och lovar tillbaka att jag kommer åka till st Erik om "kristallen" i synfältet återkommer.

Nu mår jag bra igen, men är grymt trött. Skulle nog inte ens orka med en förlossning nu så det är ju bra om Selma stannar kvar tills jag är pigg igen.
Dessutom åt jag precis en kebabtallrik med MASSA vitlökssås. Så jag stannar gärna hemma nu tills jag kan öppna munnen utan att blommorna dör omkring mig.

Det var den bf-dagen.

Det är slutspurt nu. Två dagar kvar till beräknad förlossning. Hon får gärna komma nu, typ helst redan igår!

Jag är tung, tjock, svettig och klibbig!
Och den här underbara sommarvärmen gör att jag mest av allt inte vill röra mig.

Jag önskar att jag slipper gå över tiden allt för länge.
Det jag ska göra nu är att hålla mig sysselsatt utan att trötta ut mig. Få dagarna att bara rulla på, så är bebis ute innan jag vet ordet av.
Det är min plan.
Jag vet vad min kropp snart ska utsättas för, så jag ska se till att fylla på med energi och se till att vila.. I lagom dos såklart.

Tjejerna längtar också. Det har varit en lång väntan nu.

14 dagar kvar nu till beräknad förlossning. Det betyder ungefär att hon kan komma när som helst. Och det får hon mer än gärna göra. Jag är beredd!

Jag var hos min barnmorska idag och allt såg fint ut.

Mitt blodtryck var som det brukar. Mina blodvärden var bra, får sluta med järntabletterna nu också.
Selmas hjärta pickade på fint och hon är numera fixerad.
Hon är fortfarande väldigt aktiv, trots det lilla utrymmet.
Växer gör hon, magen hade iallafall blivit större.

Jag har fortfarande massor med sammandragningar, men inget mer. Lite förvärkar men inte alls så mycket som det har varit. Vi får helt enkelt vänta snällt tills hon behagar att komma. För det finns ju ingenting som jag kan göra för att det ska sätta igång.

Storasystrarna är gärna framme och klappar, kramar och pussar på magen. Och Linnea vill gärna sova med Selmas gossedjur.

Jag har börjat drömma väldigt tydliga drömmar.
Den senaste veckan har jag varit ute och löptränat om nätterna. Långa uppfriskande rundor på 10,2 km!
I varje dröm är jag fortfarande gravid, men det hindrar tydligen inte mig.
Jag flyger fram likt en gasell med magen i vädret (det uppskattas att jag är så graciös och har en vacker löpstil i drömmarna)

Men i förrgår natt så hade jag skickat ett meddelande till Martin Björk?!
"Tänkte ge mig ut på en runda i vårt vinterlandskap, ska du med?"

Han var snabb på att svara

"Låter toppen, jag och Mårten kommer strax"

Jag vet inte vem Mårten är i drömmen, och jag minns tydligt att jag i drömmen fått lite panik och frågat Micke vad jag skulle göra. För plötsligt kunde jag inte springa, jag var ju gravid..

Underliga drömmar som sagt, och väldigt verkliga!

Jag håller nog på att bli knäpp! Just ikväll, och snart flyger huvudet av kroppen och lämnar rök efter sig!

Den här eftermiddagen/kvällen kommer gå till min personliga historia!

Jag har sen innan middag känt mig konstant BAJSNÖDIG och KISSNÖDIG, jag har sprungit som en Ping Pong boll fram och tillbaka på toaletten! Och när jag väl gjort mig besväret att få av mig kläderna och satt mig på skithuset.. Vad händer? NADA! Ingenting! All nödighet är som bortblåst!
Och så fort jag trocklat på mig mina för små trosor och byxor och hunnit två steg utanför toan så är det som att man nästan ska göra på sig igen!!

I natt tänker jag bädda åt mig på toaletten. Jag ska sitta och sova!

Alltså, vecka 33+ nu då.
Bara sju veckor kvar ungefär!

Damen där inne tycks fortfarande ha gott om plats då hon dagligen går ner i både splitt och spagat, ett tag undrade jag hur många ben hon egentligen har?
Det är väldigt blandade känslor som öser över en när revbenen nästan knäcks på mitten. Underbart att känna henne leva där inne, samtidigt som det gör djävulskt ont.

Jag känner mig omänskligt trött nu för tiden, kan hänga ihop med att jag inte sover så mycket på nätterna.
Det tar alltid en evighet att somna.
Först måste man genomgå ett "restless legs maraton", fruktansvärt obehagligt! Känns som att fötterna brinner och hade det varit fysiskt möjligt så hade jag sprungit 10 varv runt huset!
Sen har vi såklart alla toalettbesök, och vi ska inte tala om hur lång tid det tar att hitta en skön sovställning.

Foglossningen känns mer och mer hanterbar. Vet inte varför det helt plötsligt känns så bra, men ärligt talat så skiter jag i det.

Jag låter lite negativ, men i själva verket så känner jag mig lycklig.
Bara sju veckor kvar nu!!!