moggika

Att flytta till radhuset är bland det bästa vi gjort. En liten gräsplätt, massor med barn i området, skogen så nära inpå.

Men, för herr Stellan, våran kära innekatt på fyra år fungerade det inte fullt lika bra. Hans behov av att få vara ute växte sig starkare för varje dag som gick. Han tröck sig ut genom ett fönster som vi hade på glänt, gick på taket och in till grannen för att sen komma ut. Han hoppade ner från övervåningen och ner på marken. När vi stängde dörrar så kissade han utanför kattlådan på olika platser i huset. En ganska tydlig protest för en katt.

Det är tuffa beslut att fatta när det kommer till en olycklig familjemedlem på fyra ben. Att låta honom gå ut i bostadsområdet hade kanske fungerat, vi testade aldrig. Skräcken för vägen som ligger alldeles bredvid oss var för stor. Och även tanken att orädda Stellan skulle knata in till grannar här och där kändes inte heller så bra.

En mycket nära vän till mig är bosatt på landet med sin familj, och hon stod med öppna armar för Stellan.
Att lämna bort sin familjemedlem till en plats som för en katt kan jämföras med himlen känns bra. För våran del gör det ont, och det är många tårar som runnit, inte minst hos Emilia. Men för Stellans del, så är det här den bästa tänkbara lösningen.

Nu är han där på prov, och har varit där i 6 dagar. Idag var vi och hälsade på honom och det var en lycklig katt som sprang omkring i gräset. Där finns även andra djur som han ska få bekanta sig med, men allt har sin tid.

Ikväll när vi kom hem så låg Emilia i sin säng med tårar i ögonen och sa "mamma, jag önskar att vi kunde bo där på landet"

Det gör mest ont.