moggika

Man skulle kanske kunna tro att med tredje barnet så skulle man vara världens coolaste och världsvanaste förälder. Men så är icke fallet. Inte för mig iallafall.

Jag är en värre hönsmamma än jag någonsin varit. Jag är livrädd att hon ska göra illa sig och om jag fick så skulle jag linda in hela ungen i bomull, klä väggarna hemma med skummadrasser, Operera bort varenda eluttag, flytta till enplanshus utan trappa, flytta ut på landet utan bilvägar, mata henne med flytande mat tills hon blev minst 15 (så att hon aldrig kunde sätta i halsen) och så vidare. 

Hon är våran lilla bebis, mitt sköra lilla okokta ägg. 

 

 

Nästa vecka blir hon åtta månader. Hon kryper, hon försöker ställa sig upp överallt med vingliga ben, hon drar sig likt en magnet till eluttag, hon klämmer fingrar i köksluckor, och hon ramlar. Mitt hjärta har flyttat ut ur min kropp, ligger och darrar utanpå min bröstkorg. Jag är på min vakt. Mitt lilla okokta ägg. Ingenting ska någonsin få hända dig. 

 

 

 

Det måste helt klart pågå någon form av trettioårskris hos mig. 

Jag har blivit så djup och börjat fundera på livet. 

Jag är så nöjd med så mycket i mitt liv. Men jag misstänker att vi rullat in i ett spår, i ett sidospår. Allt bara rullar på och man bara står och accepterar det. 

Jag vill inte bara ta mig igenom livet, jag vill leva livet. 

 

 

 

Efter att vi lämnat pappan på jobbet i Rosersberg så styr vi bilen mot Emilias skola. Det är mörkt, och massa snö. 70 väg och en sträcka där emellan på 50. 

När jag kommer till 50 sträckan får jag en bil bakom mig, som ligger ungefär 2 cm från mig! 

Jag blir då vansinnig och drar upp mina guns som ligger i handsfacket. Jag öppnar förardörren och slänger ut överkroppen. Med mina fötter styr jag fortfarande bilen! Sen skjuter jag sönder den andra bilens däck.. Alla fyra. 

Därefter rättar jag till frisyren lite snabbt och puttrar sen vidare. 

Jag kan inte fatta att den meningen kom från mig! Det är nästan så att jag vill äta upp orden. Är jag verkligen så gammal? 

Men det är ju så! 

 

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag ett antal gånger stått och nästan dragit av mig håret i förtvivlan då ungarna hellre velat spela på datan än att gå ut och leka, eller suttit som små zomies framför tvn och inte ens hört när man talat till dom. Ibland har jag haft god lust att slita ner tvn och kasta ut den genom fönstret och sen gräva ner den..djupt.

"får jag spela på din mobil" är en mening som får mina ögon att bli som små streck och det puffrar rök ur öronen på mig! 

 

Så vad gör man då åt det här lilla problemet?

 

Jo, man ger barnen en varsin liten surfplatta i julklapp såklart .... .... .... he he he

 

MEN. Jag läste någonstans om begränsad skärmtid. typ 2:5 diet, fast med skärm. 

 

Vi har, tillsammans med barnen, bestämmt två dagar i veckan då dom får spela hur mycket dom vill. Utan tjat från oss. Då får man se på tv när man vill, spela på datan och surplattor hur mycket man vill. 

Alla andra dagar är det skärmfritt. (undantag bolibompatimmen på kvällen) Då får man använda fantasin och hitta på något annat. 

Hittils har det fungerat över förväntan. Kanske eftersom vi bestämde den här regeln tillsammans. 

 

Tror inte att det är en långvarig lösning, eller så är det. Det återstår att se. 

Hur har ni andra gjort? Hur mycket får era barn spela och se på tv?

 

 

 

 

Vill ni veta hur det gick till när jag tog körkortet? 

Kanske inte, men jag vill iallafall ha det nerskrivet här i bloggen. 

 

Egentligen så började jag redan 2004, om jag inte minns fel. Jag hade en arbetskollega som ville hjälpa mig. Så vi fixade alla papper och körde någon gång eller två. Övade lite dragläge och sen blev det inte så mycket mer. 

Det var faktiskt ganska många som ville hjälpa till.. men det blev liksom aldrig av. 

 

2005 träffade jag Micke, som inte heller hade körkort. Och det fungerade ju rätt bra att åka buss. 

Men sen kom barnen. Först Emilia, och när Linnea låg i magen (2007) så tog Micke sitt körkort. Det underlättar en hel del faktiskt, rent tidsmässigt. 

 

Åren gick och 2009 tyckte helt enkelt mina svärföräldrar att jag skulle ta det där körkortet någon gång. Och dom skulle ändå börja köra med Mickes bror, så då drog vi igång karusellen igen. 

Vi körde på kanske mycket i början.  

Nötte dragläge och rullade runt på små gator i Sigtuna. 

 

Sen började jag jobba igen efter min uska utbildning och det rann ut i sanden.  

 

I slutet av 2011 tyckte även min kollega Anne-Sofie att det var dags. Vi samåkte nästan varje dag till jobbet, och då kom hennes smarta make Håkan med den briljanta idéen att hon kunde övningsköra med mig. Så då gjorde vi det. Och det blev väldigt mycket mängdträning, till och från jobbet. I början på 2012 opererade hon sin hand och blev sjukskriven och där med blev det inte så mycket körning.  

I den vevan ville även världens bästa vaktmästar-Janne hjälpa mig. Han kastade mig in i dödsläskiga rondeller, och stup (även kallad branta backar) där jag skulle öva dragläget. Han såg också till att jag gav mig ut på motorvägen för första gången.. Sen kom allt möjligt emellan, och som ni förstår, inte så mycket körning. 

 

Hösten 2012 hade Micke haft sitt körkort i fem år, så då föll det sig naturligt att även han skulle köra med mig. 

Och det blev till en början lite då och då. Jag ville absolut inte ut och övningsköra med barnen. Sen blev jag gravid med Selma och fick foglossning, och övningsköriningen hamnade åter igen i skuggan. 

 

Sommaren 2013. 

Selma är född och foglossningen rätt borta. 

Jag minns det så väl. 

Vi sitter hemma hos min bästa vän Linda och pratar om allt möjligt. Linda är en kvinna med handlingskraft.

Vi kommet in på körkort och bestämmer kort därefter att hon ska köra med mig. 

I september börjar vi. 

Samtidigt börjar jag även köra mer med Micke igen. Men jag står fortfarande och stampar. 

Linda ser till att jag bokar tid för Risk 1 och Risk 2, och den 10 September är dom avklarade. 

Den 8:e oktober börjar jag ta körlektioner en gång i veckan, efter tjat från Linda. 

Sen bestod mitt liv av att övningsköra, plugga teori och övningsköra. 

Två och en halv månad senare hade jag körkortet. 

 

Den 16:e december klarade jag Teoriprovet med 59p

Den 17:e december fyllde jag 29

Den 18:e december körde jag upp. 

 

Och eftersom jag tillhör "självberömmelsegruppen" så måste jag själv säga att jag gjorde det bra den här hösten. 

För körkortet tog tid, och samtidigt hade jag (och har fortfarande) tre små barn som kräver sitt. 

Jag gick en fotokurs inne i stockholm med träff en gång i veckan, med rätt tidskrävande fotouppgifter. 

plus halva släktens födelsedagar i december, en lilljulafton och en anordnad babyshower under hösten. 

Allt det där har varit roligt, och ingenting har varit ett måste. Men jag tycker att jag gjort det bra. Självberömmelseklubben, ni vet. 

 

Nu är det gjort. Körkortet är fixat. Och jag har absolut inga måsten framför mig. Det ligger ett lugn över mig. Ni anar inte hur skönt det känns. 

 

 

 

 

Var det en evighet sen jag skrev här eller? 

Jag har haft lite annat för mig kan man säga. Men nu ligger jag på plus, tidsmässigt. 

 

December 2013 var bland dom galnaste månaderna i mitt liv, och bland dom bästa. 

 

Bland massa annat roligt så fixade jag äntligen det där körkortet! Men det får bli ett eget inlägg. 

Och på självaste nyårsafton gifte sig mig lillasyster Rebecka med sin Jimmy! Vilket fantastist sätt att avsluta året på. 

 

Tjejerna har haft en lagom långt jullov, dock lite trist med tanke på vädret. December 2013 = Regn! 

Visst, barn gillar vatten och man kan klä sig efter väder. Men det är inte kul i flera veckor. Ungarna vill ha snö. 

I morgon ska vi tillbaka till vardag igen. 

Vilket numera innebär:

 

Upp 05:30 så vi kan köra pappan till jobbet 07:00

Hemma igen 07:20

Åker 07:50 för att lämna Emilia i skolan. 

Hem igen 8:20

Går och lämnar Linnea på förskolan 08:50

Emillia slutar 13:30 

Linnea 14:00

Pappan hämtas 16:00

 

Ja, vi letar efter en till bil. Förhoppningsvis är det löst snart! 

 

Selma då? Våran lilla tjej. 

Blev sju månader förra veckan. S J U månader! Hon springer runt i sin gåstol, ler mest och är vanligtvis världens bästa bebis.