moggika

I morgon är det äntligen dags för Linnea att börja på ny förskola.
SOM hon har längtat! Det ska bli väldigt spännande! Även för oss föräldrar. Pappan tar första dagen, och sen är det min tur.

Det som känns tryggt är Linneas inställning till det här bytet. Hon är så positiv och fylld av förväntan.
Ett stort plus är att de flesta grannbarn också går på den förskolan, så hon känner redan en hel del där.

Förkyld, pipande och tung andning, hög feber.. Det var vad våran natt bestod av.

Lindade in Emilia i täcket och så satte vi oss och tog lite frisk natt luft. Alvedon mot febern, och inhalera för att lätta andningen lite.

Min stora lilla tjej har vuxit något enormt den senaste tiden.

Idag efter skolan följde hon med en kompis hem och vi hämtade henne inte förens närmare 19. För bara ett halvår sen så låg hon och sov vid den tiden.
Jag hänger inte med!!


Hon och Elsa hade bakat små söta muffins som dom mumsat på.
Och lekt hade dom gjort, i massor. Det märktest tydligt för hon somnade så fort hon la huvudet på kudden ikväll.

Onsdag idag, och den här veckan har hittills varit rena rama semestern!

I måndags åkte vi ut på landet och träffade Stellan, men också våra fina vänner, familjen Jägstad! Bara satt och mös och pratade om dittan och dattan!
Ungarna lekte och man ville egentligen aldrig åka hem.

Igår var det mys med min lillasyster Rebecka och hennes familj på lotten. Även lillasyster nummer två hann jag träffa! Och lite bebisgos såklart med Noel.
Jag är så glad för alla mina syskon, det är ett speciellt band man har tillsammans.

Och idag efter middagen hade vi en annan härlig familj på besök! Vi ses ett par gånger om året och varje gång blir jag påmind om hur mycket jag tycker om dom! Jag och Veronica gick i samma föräldragrupp när vi väntade våra första knoddar, och vi har sett de små liven växa upp till nu två "stora" flickor. Åren går, ja dom till och med flyger fram!

Nu ligger jag här i soffan, och tänker på hur lycklig jag är!
Vi äger inte den fräsigaste bilen (vi äger ingen bil, för vi leasar den) vi bor inte i den flottaste villan, vi har inte råd att åka utomlands en gång om året, och barnen har kläder från hm!
Men fasiken så lycklig jag är!

Idag har vi hängt på lotten nästan hela dan. Min fasters lott är bäst, min faster är bäst!

Med oss hade vi också Noel, inkl hans mamma och pappa. Vilket var trevligt! En riktigt trevlig slappardag.

Emilia och Linnea hade lite vattenlek, gick och plockade hallon, busade och lekte!

Till lunch skördades en massa rotgrönsaker som wokades ovanpå grillen. Det var: potatis, palsternacka, morötter i olika färger, rödlök, paprika och champinjoner (fast dom var köpta) har säkert glömt nåt, men gott var det! Och mysigt så man blir alldeles varm i kroppen!

Och det behövdes för det var stormvindar idag, eller isvindar! Tur att faster hade en skjorta som jag kunde slänga på mig. Höll på att frysa huden av mig!

Att flytta till radhuset är bland det bästa vi gjort. En liten gräsplätt, massor med barn i området, skogen så nära inpå.

Men, för herr Stellan, våran kära innekatt på fyra år fungerade det inte fullt lika bra. Hans behov av att få vara ute växte sig starkare för varje dag som gick. Han tröck sig ut genom ett fönster som vi hade på glänt, gick på taket och in till grannen för att sen komma ut. Han hoppade ner från övervåningen och ner på marken. När vi stängde dörrar så kissade han utanför kattlådan på olika platser i huset. En ganska tydlig protest för en katt.

Det är tuffa beslut att fatta när det kommer till en olycklig familjemedlem på fyra ben. Att låta honom gå ut i bostadsområdet hade kanske fungerat, vi testade aldrig. Skräcken för vägen som ligger alldeles bredvid oss var för stor. Och även tanken att orädda Stellan skulle knata in till grannar här och där kändes inte heller så bra.

En mycket nära vän till mig är bosatt på landet med sin familj, och hon stod med öppna armar för Stellan.
Att lämna bort sin familjemedlem till en plats som för en katt kan jämföras med himlen känns bra. För våran del gör det ont, och det är många tårar som runnit, inte minst hos Emilia. Men för Stellans del, så är det här den bästa tänkbara lösningen.

Nu är han där på prov, och har varit där i 6 dagar. Idag var vi och hälsade på honom och det var en lycklig katt som sprang omkring i gräset. Där finns även andra djur som han ska få bekanta sig med, men allt har sin tid.

Ikväll när vi kom hem så låg Emilia i sin säng med tårar i ögonen och sa "mamma, jag önskar att vi kunde bo där på landet"

Det gör mest ont.

En annorlunda utebelysning

Idag slog jag mitt egna rekord på fem kilometer! Tidigare låg på 28, 35 och idag sprang jag på 26,47!

Men det var inte helt smärtfritt! Benen kändes tunga och hinnorna värkte. Och andningen fungerade inte alls, kom bara i otakt och det kändes som att jag svalt en groda!

Det jag ska ta med mig i fortsättningen är hur mycket man kan åstadkomma på ren jävla vilja.

Nu ska den här tanten vila upp sig i några dagar i form av helgjobb!

Det är ett stort steg att gå från dagis till skolan (ja, jag skrev dagis.. För att verkligen poängtera distansen mellan verksamheterna, förskola och förskoleklass låter närmare varandra.. Vilket kanske är meningen)

Idag var det min tur att följa med Emilia till skolan för inskolning. Och det var tufft. Vilken skillnad det var. Från att ha varit omringad av massa småttingar, ettåringar med deras tultande på den inhängda gården till några förminskade minivuxna människor (några bara ett år äldre än Emilia) som skriker "stick och brinn" åt varandra! (såklart inte alla, och jag hörde det bara en gång) sättet de pratade på, kläderna de hade på sig, det skrämde mig. Och förundrade mig. Har jag förminskat mina barn? Har jag hämmat dom genom att intala mig själv att de fortfarande är små. Blir Emilia lyckligare och säkrare om jag låter henne gå i rosa paljett tröjor och vackra klänningar till skolan, som annars varit kalaskläder?
Är jag en föråldrad tantmamma? Och HUR blev jag sån? Ser mig själv som en ung mamma, men mitt tankesätt gör att jag inte "hänger med"
Föräldraskap är inte lätt, det är en sak som är säkert.

För övrigt var inskolningen bra. Lärarna verkar underbara, och de allra flesta barn snälla, typ. Har bara lite svårt för attityden som så små barn har nu för tiden. Men det är väl bara tant-Erika som reagerar på sånt. Emilia tog för sig lite mer efter att jag gått därifrån. Innan var det bara mamma som gällde, och helst ville hon gå tillbaka till förskolan. Men hon var glad när vi gick och kramade om lärarna.
Dessutom så är det nog tant-mamman som har störst problem med det här. Ungarna klarar sig alltid.

Tänk att ett helt år har gått sen vi sa JA till varandra den där perfekta sommardagen! Ett helt år som gifta. Och fler år blir det!

Idag frågade jag Linnea om hon ville följa med mig på en liten runda. Hon på cykeln då och jag i nya skor. Tanken var att jag skulle mäta ut en ny runda. Vi skulle ta det i lugn takt. Men Linnea tog det på fullaste allvar. Hon bytte om till "träningskläder" och cyklade för livet. "spring fortare mamma" ropade fyraåringen åt mig på sin lilla vita 12 tummare. Det blev nästan 5 km och detta gjorde min lilla skrutt på ca 30 minuter.

Vi hann också mumsa i oss lite lunch på O'Learys och se på nya Madagaskar filmen. Härlig film och känsliga mamma satt med rysning över hela kroppen och lyckotårar i ögonen Sen tog det roliga slut och Emilia såg jätte hängig ut. När jag lägger min hand på hennes panna så är hon brännhet. Bara in på Apoteket och köpa på sig lite Alvedon. Väl hemma gör hon inte många knop. Ligger i soffan och somnar kl 16.. Vid 19 lägger hon sig i sängen och somnar med 39 graders feber. Tänk att det nästan alltid är hon som drabbas här hemma. Vi andra klarar oss nästan från allt, medan hon drar på sig allt skit. Och trots att vi har varit med om det här många gånger så kan man inte slappna av. Jag vet att jag kommer smyga in till Emilia ett par gånger inatt för att se hur hon ligger, hur hon andas, hur varm hon är. Lilla stora hjärtat mitt.

Idag var familjen ute och for. Kom hem med nya skor till Emilia, som tydligen vuxit på fotlängden i sommar. Jättefina och 20% rabatt. Ja tack! Mamman fick också ett par skor. Fick testa ut ett par på löplabbet och jag är fullkomligt förälskad i mina nya pjuks. Det känns som att springa på moln och man nästan susar fram i dom.

Jag önskar mig dessa snyggingar av dig!

Det är ett evigt pussel att få ihop vardagen med allt man vill hinna med. Ibland är det lätt ibland är det svårt. Nu har jag hittat en bra lösning för att hinna med mina tre dagar som jag vill springa. När jag jobbat eftermiddag så lämnar jag barnen kl 9 i Märsta. Innan vi går till bussen så svidar jag om till träningskläder och efter lämning så springer jag hem! Jag testade det idag och det fungerande fint. 4,5 km blev det och tog 25 minuter. Ibland är lösningarna så enkla, det gäller bara att komma på dom!