Selma och bilnyckeln.
Den där yttrandefriheten
Nu sitter jag här igen, en söndagskväll och funderar. Egentligen så skulle jag skriva flera A4 sidor till min psykiatrikurs som jag läser just nu. Men jag liksom glider in på annat istället.
Jag tänker på hur vanligt det är med folk som tycker sig ha "rätt" att utrycka sina åsikter hur som helst och sen ursäkta sig med att "jag bara säger vad jag tycker". Som om det skulle vara okej att säga vad man tänker i alla situationer. Vad hände med folkvettet?
Det verkar många gånger som att det är något bra att folk är "ärliga" som vågar stå för vad som tycker. Men att deras ord kan såra någon väldigt djupt, det är det ingen som lägger en tanke på.
Man måste inte alltid vara ärlig och tala om för en person vilken ful jacka han eller hon har, man m å s t e inte vara så jävla ärlig.
Finns såklart värre exempel än så, men ni förstår vart jag vill komma?
Kan någon tala om för mig vad grejen är med den här ärligheten? En del borde skaffa sig en munventil, eller en extra koppling till hjärnan. Kanske fråga sig vart man vill komma med kommentaren?
Bara en liten tanke så här en söndagskväll. Den hör inte ihop med något speciellt. Bara allmänt.
Selma
Selma, 1 år och fyra månader. ♥
Ensamt
Pappan i huset är på Öl och Whiskymässan med grannen. Jag och världens bästa brudar har haft en heldag tillsammans.
Nu ligger dom däckade i min säng. Jag avkyr verkligen att sova ensam. Tanken slog mig ett tag att jag skulle passa på att bre ut mig i sängen, lägga mig på tvären eller liknande. Sen fick jag lite smått panik över ensamheten. Och tjejerna tvekade inte en sekund på att sova brevid sin mamma.
