Mobilbilder
Vad gör vi om dagarna då?
Emilia och Linnea skulle absolut sätta ihop deras gamla pippitält, trots att det saknades en del.
Men vad går inte att lösa med lite tejp.. eller ganska mycket tejp!
Selma konverserar med storasystern i bilen
♥
Badar i badkaret med badring
Försöker få med alla barn på ett och samma kort.
Cyklar/promenerar till "tullen" och köper jordgubbar
Tar första doppet på midsommarafton
gullesnutteplutt
Hur gulliga är inte dom här två då? Selma och Varg
Och Vargs mamma är visst väldigt rolig.
Vi har hängt ihop hela dagen.
Selmadagen!
Grattis på din första namnsdag älskade Selma!
Nämen!
Har ju glömt skriva här att Linnea äntligen tagit sitt femårsvaccin!
Inte helt utan protester, ganska mycket protester faktiskt. Och hon berättade efteråt att hon sparkat pappa under tiden.
Men, nu är den tagen! Vi behöver inte oroa oss mer för det.
Som belöning fick hon och Emilia (som tagit blodprover för sin gluten veckan innan) välja en valfri sak från leksaksaffären.
Precis vad dom ville, och ungarna köper en varsin skateboard!
Hemma testas brädorna direkt.
Emilia vill gärna vara proffs på en gång och försöker sig på några trix, ramlar på rumpan och sen har vi lite opera i steningehöjden.
Gråtandes förbannar hon brädan och talar om för oss att hon aldrig mer ska åka på den.
Linnea kämpade på och gjorde ett par vurpor även hon. Men hon tog det en aning lugnare är storasystern och fick inte avsmak.
Nu blir vi nyttiga!
Från och med idag ska vi bli nyttiga!
Bra mat och röra på sig är vad som gäller.
Barnen slipper inte undan. Vi pratar högt och tydligt om hur viktigt det är med nyttig mat.
Vikt nämns inte. Det är inte för barnöron. Nyttig mat är för att kroppen ska må bra, för att man ska vara pigg och glad.
Få inte dåndimpen nu, men från och med idag måste man ha minst en grönsak på smörgåsen (ja, ni läste rätt.. Från och med nu. Vi har varit urdåliga med grönsaker här hemma tidigare)
Tröstar mig med bättre sent än aldrig.
Socker=skit. Det talar vi inte heller tyst om. Barnen vet att godis inte är nyttigt. Däremot så betyder det inte att man inte får äta det. Det är ju trots allt gott, det tycker jag med. En bra balansgång får man ha. Vi vuxna däremot ska försöka minska drastiskt på det.
Och promenader! Massa sköna promenader.
Så småningom ska jag ge mig på en löprunda, men min kropp är inte redo än.
Önska oss lycka till. Jag är taggad!
Solo
Är alltså inne på dag tre utan maken hemma. Han är på semester (jobbet) (och han hatar när jag säger så.. mohaha)
Så hur går det då?
Katastrofområde lite då och då. Förmiddagarna är alltid lugna. (beror på att Selma oftast sover då, och bolibompakanalen gör sitt jobb..!)
Vi sover till 8, äter frukost vid 9, sen är det "sommarlov" till 10. Då hinner jag borsta tänderna, klä på mig ett ansikte och bädda sängarna.
Sen smäller det till. Linnea vill gå ut, Selma vaknar och vill ha ny blöja och Emilia som gärna softar runt ett tag till vill ha tid med mamma också. Att vänta är inget som någon vill göra. Absolut inte.
Lunch. Ungarna får alltid i sig något. Helt olika tider, och ibland i farten.. Känns nästan som att jag står med en skål yoghurt och slänger i Linnea en sked åt gången medan hon cyklar runt huset. Nästan.
Millan vaknade med fruktansvärd nackspärr igår, vilket gjorde att hon behövde hjälp med det mesta. Det var den värsta dagen i hennes liv sa hon. För det kändes som knivar i nacken. Bra beskrivning på nackspärr av en sexåring tycker jag.
Selmabebisen är lugn och go, när hon ligger i min famn. Ibland går det bra att ligga i vagnen, och det är tur det.
Funderar på om vi kanske borde testa bärsjal. Man är ganska låst annars. Annars måste jag nog träna upp mitt fotarbete, typ låsa upp förrådet och plocka ut tjejernas sparkcyklar med tårna.
I förrgår kände jag mig riktigt hopplös och ville bara ringa Micke och gråta och befalla honom att komma hem. Selma låg på skötbordet med bajs upp över öronen när Emilia kommer inspringandes och vrålar att Linnea har ramlat på cyklen. Vad gör man då?
Tack och lov så fanns det en annan mamma ute som hjälpte henne upp. Och tack och lov så var det ingen jättevurpa, hon bröt inga ben i kroppen alltså.
Jag beundrar alla ensamstående föräldrar. Det är en sak som är säker.
Nu vet jag ju också att vi snart hittar rutiner som fungerar för oss. Det tar bara lite tid.
Selma och Varg
I flera långa månader följdes vi åt, vi såg er växa där under huden i våra magar. Vi såg era sparkar och rörelser bli intensivare. Vi förberedde och boade inför er ankomst.
Och nu är ni äntligen hos oss!
Då
Lika envisa är ni. Två veckor extra skulle ni ligga i magarna. Varg är nu sex veckor och Selma är två.
Men det där med att umgås får vi nog öva lite på.
Sjuk-t
Jag känner mig sjuk. Bitande huvudvärk, suddig syn, trött.
Är på fruktansvärt dåligt humör, tänk dig PMS gånger arton. Ungefär så.
Jag undrar vad som är fel. Brist på något? Vitaminbrist? Har jag druckit ordentligt med vatten?
Sen slår det mig!
Sockret! Jag har fått i mig alldeles för lite av det där förbannad sockret. Det är abstinens jag känner. Ynka tre stycken geléhallon som jag lyckades smugglat in i munnen när inte barnen såg idag (deras geléhallon).
Det här är inte sunt. Nu får jag brottas med mina inre demoner för att inte tigga och be min make att åka till affären och köpa något gott. I dom här stunderna är det bra att jag inte har något körkort.
Linnea och Selma
"Mamma.... Det luktar skit här"
Har vi landat nu?
Det känns som så iallafall, att vi börjar landa i den här nya tillvaron med fem i familjen,
Linnea berättade för mig en kväll innan hon skulle sova om hur mycket hon älskade den "nya" familjen.
Hon pratade om den "gamla" och den "nya" familjen. Hon älskade båda lika mycket. Det kändes riktigt skönt att höra efter den lilla krisen med att inte längre vara minst. Det är fortfarande en hel del uppror, men vi lär oss handskas och bemöta även det.
Idag har vi njutit av sommarvärmen. Vi startade dagen med en promenad hela familjen, sen blev det bad, och bad och bad! Pappan passade på att vara nyttig och jag.. ja, jag är som en ko.. som ena dotterna kallade mig!
Sen kom Linda förbi och mös med oss en stund.
Vi hade även bvc här på besök idag. Selma hade gått upp i vikt och nu väger hon 100g mer än när hon föddes. Duktig flicka!
Är dom lika?
Vem är hon lik?
Jag tycker nog att hon blev en egen liten person, men visst finns det drag från systrarna.
För en vecka sen..
Om tjugo minuter är det exakt en vecka sen som det knäppte till i magen på mig och vattnet sipprade. Två timmar senare föddes våran lilla Selma.
Hur kan det redan gått en vecka?
Mina tre tjejer
Jag älskar er tills alla stjärnor och sandkorn tar slut! Ända bak på ryggen, stjärnstopp!
Tävling hos karin :)
Länk direkt till tävlingen
HÄR
Jag är med och tävlar!
dagarna
Redan fredag..
Det är snart fem dagar sen hon kom till oss, men det känns som att hon funnits för alltid. Det är nästan otroligt hur mycket kärlek man kan ha till sina barn. Jag alldeles exploderar!
Så hur går det då?
Emilia är världens stoltaste storasyster. En rutinerad sådan. Hon håller gärna Selma så ofta det går. Är med och byter blöjor (inga bajsblöjor, då drar hon fort som attan) och kommer snabbt som tusan med en kräktrasa om det skulle behövas.
Linnea är också stolt, och visar gärna upp lillasyster för kompisarna.. Men dom får bara titta en liten stund, för det är hennes kompisar, och dom ska leka med henne.. inte med Selma.
Det kan kännas lite tufft ibland att vara fem år och helt plötsligt inte vara minst i familjen längre. Någon annan får så mycket uppmärksamhet. Då vill man gärna byta ut sin familj, alternativt bli liten själv igen och prata som en bebis ibland. Det kan vara tufft att vara fem år och bli storasyster, men vi tror att allt snart faller på plats. Redan från igår till idag har vi märkt skillnad. Lillasyster har fått massa pussar, och det har varit en mycket gladare Linnea här hemma än på hela veckan.
Och den här lilla tösen då? Femdagars bebisen. Hon äter, kissar, bajsar och sover.
Men när hon inte gör det (som tar upp den mesta tiden av dygnet) så ligger hon bara och är så extremt söt. Hon tittar med sina stora mörkblåa ögon, och skickar ut små leenden till oss. Vi håller på att lära känna varandra, hela familjen. Allt har som sagt sin tid, och det är bara tid som behövs.
Mamman då?
Förutom att jag har lite ont, eller ganska mycket, så är allt bara toppen. Jag är fullkomligt nerkärad i min stora familj. Jag har slitits med enorma skuldkänslor i några dagar över att inte vara tillräcklig. Jag försöker lägga undan dom där skuldkänslorna, dom gör ingen nytta, tar bara onödig energi. Jag är trött, sömnbristen är ett faktum. Så om ni möter mig på affären eller nåt.. och ni tror att jag kanske skulle gå på något olämligt preparat, snälla.. ha sömnbristen i åtanke först. Jag svamlar, jag har ständigt rynkad panna i ett försök att hålla ögonen öppna och jag går som om jag druckit en liter vodka, minst. (kan bero på foglossningen och att jag nyligen tryckt ut en unge mellan benan och dessutom är SYDD där)
Men annars, förutom allt det där, så är vi inne i den där magiska bubblan.
Pappan i huset är jag löjligt förälskad i. Och den där lilla saken han håller i också.
Selma älskar sina babynests. Dom är verkligen perfekta!
När Selma kom till oss
Vi gick och la oss vid 22:30.. Hade känt lite värkar under kvällen, men inget som jag egentligen reagerade över eftersom jag känt så i en vecka, och varje kväll hade dom avtagit.
Vid 23:00 hade jag precis börjar slumra när det knäpper till två gånger i magen.
Jag vaknar med ett ryck och börjar buffa på Micke. Någon minut senare flyger jag upp ur sängen av att det sipprar vatten.
Strax efter kommer värkarna, ordentliga värkar!
Micke ringer min syster och jag ringer förlossningen.
23:30 är Rebecka här och vi åker mot Karolinska i Solna. Värkarna är fruktansvärda och jag är nästan säker på att jag kommer föda i bilen.
Linnea föddes 25 minuter efter vattenavgång och det är nog det jag har i bakhuvudet.
När vi svänger ut från våran lilla stadsdel så kommer ännu en kraftig värk och nu forsar vattnet ur mig.. i bilen.. i våran leasingbil som vi ska lämna tillbaka om två månader! (tack och lov så har Micke tänkt till och lagt ut plastpåsar och massa handdukar i sätet.. så bilen klarade sig)
Vi är inne på förlossningen 00:00. Jag stapplar in och blir undersökt direkt.
Öppen 4 centimer..
In på ett förlossningsrum, får lustgas.. som egentligen inte hjälper så mycket, men genom masken kan jag fokusera på andningen. Tycker att jag klarar av det riktigt bra, jag får inte den där "jag-kommer-dö-paniken" som jag fått vid dom andra två förlossningarna.
Jag klarar av att andas, Micke påminner mig någon gång bara då jag håller andan när smärtan är som värst. Men med hans hjälp klarar jag nästa värk bra igen.
40 minuter senare är jag öppen 8 cm. Värken efter det vill jag börja krysta. Barnmorskan känner igen och säger åt mig att det är okej. Att jag ska följa min kropp.
Jag börjar krysta och ett par värkar senare föds våran lilla Selma. 00:58 är klockan då.
Hon kom ut lite snett så jag fick sys ihop lite. Ont som fan men man är smått berusad av att beskåda det liv man just klämt ur sig, så det gick bra ändå.
3550g vägde hon och var 53 cm lång. Mycket hår och stoa röda läppar.
Världens finaste Selma!
Lilla Selma!
Nu är hon äntligen här!
Fort gick det, men vi mår bra.
Kommer skriva mer sen.
Men annars då?
Livet tuffar ju faktiskt på även om man går i väntans tider.
Igår for vi ut på landet och hängde med goda vänner. Barnen lekte i vanlig ordning.
Papporna fick hedersuppdraget att grilla middagen ute i spöregnet.
Vi åt god middag och supergod efterrätt! Frosen cheescake med passionsfrukt och lime! Nomnom!
Kvällen avslutades med att familjen på landet fick ett litet tillskott. En fyrbent liten gullunge! Så söt så att jag nästan dog.
Idag har vi besökt mormor och morfar, köpt blommor till rabatten, planterat blommor, ätit en miljon glassar, tjejerna har sprungit i vattenspridaren hos grannen, vilat en stund, klättrat på väggarna, ätit en god pastasallad till middag, tagit en kvällspromenad, tittat på bumbibjörnarna och nu ligger vi i sängen och slappar. I morgon är det måndag.
Lite bilder då..
Bf+13
Fortfarande ingen bebis på väg.
Jag pendlar mellan att vara hopplös och hoppfull.
Jag är förmodligen inte så rolig att ha i sin närhet just nu, men jag hoppas att folket omkring mig har en viss förståelse.
Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i den känslomässiga situation som jag befinner mig i nu, om man inte själv har upplevt samma sak.
Att folk omkring mig ska tycka synd om mig är inget jag är ute efter, bara förståelsen.
Nu är det två dagar kvar till igångsättning, som jag faktiskt på riktigt har börjat acceptera. Men, jag hoppas fortfarande på ett mirakel, att min kropp ska fatta hur man gör och föda fram den här envisa bruden på egen hand!
Här en en 29 år gammal bild på min mamma, när hon var gravid med mig.
