moggika

Idag var Linnea på femårs kontroll hos bvc.
Hon var godkänd i allt, vi ska bara öva lite på att hoppa på vänster ben hemma.

Sen kom vi till den roliga biten, vaccinsprutan.
Linnea, som är l i v r ä d d för sprutor, verkligen livrädd, berättade direkt om sin rädsla när vi kom in i rummet.
Och när det väl var dags så såg jag paniken komma i hennes ögon.
Skräckslagen och arg över att någon inte lyssnade på henne och tänkte sticka henne fast hon inte ville.
Våran bvc"tant" pratade till MIG och sa att ibland är det bäst att bara hålla fast och få det gjort.
Och jag undrar fortfarande om hon inte befann sig i samma rum som oss? Såg hon inte min dotters panik? Hörde hon inte hennes skrik?
Jag var nära på att fråga om jag skulle tagit med mig silvertejpen? Så hade vi kunnat tejpa fast ungen, och varför inte tagit en bit tejp över munnen också, så blev hon tyst. Då hade iallafall hon fått sitt jobb gjort?
Väldigt fyrkantigt tänkande måste jag säga.

Jag och Linnea gick iallafall därifrån. Linnea ledsen för att hon inte fick något klistermärke för alla andra bra saker hon gjort under kontrollen, och jag förbannad över sättet att handskas med barn på.
Ska även tillägga att "tanten" tyckte att det var helt okej att prata högt och tydligt över huvudet på Linnea om både vikt (som inte låg på normalsträcket) och att det INTE var normalt att en femåring testar gränser och är lite stökiga..
Och på tal om viktkurvor så tycker jag personligen att dom kan knögla ihop dom och elda upp skiten!
Öppna ögonen och TITTA på barnen!
Ska det vara så svårt att komma ur den fyrkantiga lilla boxen och faktiskt börja tänka själv?

Puh.. Nu ska jag andas, och fundera ut ett bra sätt att få Linnea att gå med på en vaccinspruta.