Dessa morgnar!
Tjejerna är hemma idag. Studiedag för lärare och pedagoger.
Och precis som dom flesta morgnar när vi är lediga så startar världskrig här hemma.
Jag blundar och drömmer om två barn som sover till.. 8 iallafall. Dom vaknar och är glada, solens strålar lyser så fint in genom fönstret. Vi ligger ett bra tag i sängen och pratar om allt möjligt. Sen klär vi på oss och går ner och äter frukost, ostsmörgåsar och ett glas mjölk.
Istället vaknar minstingen kl 5:00, kommer in och lägger sig bredvid mig. Ligger och snurrar och tjatar om att gå och väcka storesyster. Kl 6:15 är alla vakna, mer eller mindre.. Jag ligger väl fortfarande i dvala.
När jag tillslut har gett upp så börjar bråket om frukosten!
"Jag vill ha syyyyylt, eller choklad på smörgåsen "
(Vi har alltså bestämt att det är helgpålägg) så det är bara bita ihop och sätta ordet Nej på repeat.
Vilket slutar med att Emilia äter sina smörgåsar utan någonting på. Fast egentligen så har jag vid det här laget god lust att ställa fram hela sockerpåsen och ösa upp i en varsin djuptallrik åt dom.
Efter frukosten så övergår mitt ord Nej, till att tjata om att inte skrika till varandra . Och det här måste väl var och varannan förälder känna igen sig i. Detta skrikprat, hela tiden! VARFÖR ska det vara så svårt att prata normalt?
Vi skriker inte till våra barn, så det är knappast från oss föräldrar.
Jag väljer att skylla på förskolan eller skolan. Eller är det ännu en av dessa "faser"?
Hur som helst då driver det mig till vansinne.
