Solo
Är alltså inne på dag tre utan maken hemma. Han är på semester (jobbet) (och han hatar när jag säger så.. mohaha)
Så hur går det då?
Katastrofområde lite då och då. Förmiddagarna är alltid lugna. (beror på att Selma oftast sover då, och bolibompakanalen gör sitt jobb..!)
Vi sover till 8, äter frukost vid 9, sen är det "sommarlov" till 10. Då hinner jag borsta tänderna, klä på mig ett ansikte och bädda sängarna.
Sen smäller det till. Linnea vill gå ut, Selma vaknar och vill ha ny blöja och Emilia som gärna softar runt ett tag till vill ha tid med mamma också. Att vänta är inget som någon vill göra. Absolut inte.
Lunch. Ungarna får alltid i sig något. Helt olika tider, och ibland i farten.. Känns nästan som att jag står med en skål yoghurt och slänger i Linnea en sked åt gången medan hon cyklar runt huset. Nästan.
Millan vaknade med fruktansvärd nackspärr igår, vilket gjorde att hon behövde hjälp med det mesta. Det var den värsta dagen i hennes liv sa hon. För det kändes som knivar i nacken. Bra beskrivning på nackspärr av en sexåring tycker jag.
Selmabebisen är lugn och go, när hon ligger i min famn. Ibland går det bra att ligga i vagnen, och det är tur det.
Funderar på om vi kanske borde testa bärsjal. Man är ganska låst annars. Annars måste jag nog träna upp mitt fotarbete, typ låsa upp förrådet och plocka ut tjejernas sparkcyklar med tårna.
I förrgår kände jag mig riktigt hopplös och ville bara ringa Micke och gråta och befalla honom att komma hem. Selma låg på skötbordet med bajs upp över öronen när Emilia kommer inspringandes och vrålar att Linnea har ramlat på cyklen. Vad gör man då?
Tack och lov så fanns det en annan mamma ute som hjälpte henne upp. Och tack och lov så var det ingen jättevurpa, hon bröt inga ben i kroppen alltså.
Jag beundrar alla ensamstående föräldrar. Det är en sak som är säker.
Nu vet jag ju också att vi snart hittar rutiner som fungerar för oss. Det tar bara lite tid.
Kommentarer
Trackback
