moggika

Världens vanligaste operation.

Vi började dagen tidigt, klockan 05:00 ringde klockan.
Emilia drack ett glas vatten, sen fick hon inte dricka något mer innan operation.
Någon riktig mat hade hon inte ätit sen kvällen innan (så jag var glad när dom ringde igår och ändrade tiden till sju istället för nio)
På med Emla-plåster och sen var det dags att åka.

Pappan och Emilia tog 06:20 tåget till Solna och sen en kort promenad till själva kliniken.

Efter sju var hon ombytt till det klassiska vita "nattlinnet" och vid åtta fick jag ett sms att hon var nedsövd.
Hon hade varit super modig och låtit dom sätta nålen i armen på henne.
(Förra gången sövdes hon ner med mask innan för att hon var så rädd)

Sen gick det två långa timmar innan jag hörde ett ljud från dom.
Ni må tro att jag hann tänka både det ena och det andra. Ena sekunden var jag lugn och sansad och nästa stund kämpade jag med tårarna.
Sen kom en bild på en nyvaken Emilia och dom lugnande orden att allt gått bra!

Innan hon skulle hem så skulle infarten (eller vad det nu heter) tas bort. Då svimmade hon. Men ingen större fara.

Vid ett tiden fick dom åka hem. Emilias farfar kom och hämtade dom och Millan fick en jätte gosig hund av honom som ligger tätt intill henne nu.

Micke lämnade av Emilia hemma och begav sig ut för att leta rätt på ett apotek som faktiskt fortfarande säljer läkemedel. Det tredje apoteket som han besökte hade citodon som läkaren skrivit ut till Millan.

Sen har timmarna bara flutit ihop. Ena stunden verkar det vara bra, och sen helt plötsligt så får hon jätte ont.
Hon mår illa, men det kommer ingenting.
Hon försöker prata med då får hon ont.
Som förälder känner man sig värdelös, eller kanske inte. Vi lugnar henne med att bara finnas här och tala om för henne att det kommer gå över. Hon blir ompysslad och överöst med kärlek.

Just nu sover hon, med sin hund tätt intill sig. Hoppas morgondagen får vara lite bättre.