moggika

Det känns som att det tar sig. 

Jag har ett eventuellt mål på hela den här resan. Tid är bokad för teori och körprov. Om jag klarar det är en annan femma. 

Men nu ska vi vara positiva va? Eller?

Jag har ett mål och jag känner hur paniken äter upp mig en aning. 

För jag skulle nog behöva köra varje dag om jag ska klara det här. Det är känslan just nu. 

Idag blev det en körlektion med maken (utan att varken ha ihjäl varandra eller ta ut skilsmässa) 

Jag körde landsväg till Uppsala, snirklade runt i några rondeller, (smet in på media mark och tittade på en micro) och tog sen motorvägen hem igen. 

Tjejerna hade vi lämnat hos farmor och farfar. 

En vacker dag ska jag öva fickparkering utanför vårt radhus. 

Och så bara måste jag lära mig backs kring ett hörn.