moggika

Det var ett tag sen jag skrev här och en uppdatering känns som ett måste nu. Här händer det saker, dock inga stordåd. Kanske ett dop av min systerson kan tillhöra den kategorin. Jag jobbar sedan snart två veckor tillbaka. Ett steg i livet som kändes in i benmärgen vill jag lova. Att gå från föräldrarledig till att arbeta är både bra och lite anus. Jag tillhör den gruppen som älskar att vara med sina skitungar. Trots att dom ger mig både gråa och vita hårstrån dagligen, och vissa dagar vill jag bara lägga mig på hallgolvet och gråta. Trots det, så vill jag gärna vara hemma hela livet med dom. För dom är mina skitungar. Högt älskade skitungar. Selma är bara 10 månader och nu händer det massvis med roliga saker kring henne. Hon låtsas skrattar, och busar och går och faller. Det är så mycket roliga saker och jag vill inte missa någonting. Och det är synd för mig att pappan i huset också vill ta tillvara på den här tiden med henne. Väldigt bra för både honom och Selma, men inte för mig. Kanske i slutändan. Skämtåsido.. (inte) Sen var det ju jobbet. Vilken ångest jag hade innan jag var tillbaka. Men nu när jag börjar bli lite ljummen i kläderna så minns jag varför jag en gång i tiden älskade att åka dit. (låter som att jag är lastgammal men det känns som en halv evighet sen jag arbetade). Jag jobbar med demenssjuka pensionärer. På ett boende. Vilket så klart inte är lätt, för någon. Men när man känner att man kan göra något fint för dom som bor där, och man ger av sig själv. Det ger en bra magkänsla. Det är svårt att förklara i ord. En kollega ställde sig och bakade en sockerkaka igår, med fyra pensionärer omkring sig. Det var en kardemummakaka föresten. Jag stod och tittade på med en fult leende och kände mig nöjd med vart jag var. Man väljer själv hur man vill se på saker och ting, och jag väljer att vara positiv. Det gör att jag mår bättre iallafall. Min systerson Elvin döptes i lördags. Och jag fick äran att vara en av tre faddrar. Så klart känner jag mig hedrad. (eftersom blogg.se fortsätter att bråka med mig så ser jag bara en massa krumelurer där bilden finns. Så jag hoppas att det blev rätt bild med texten: Förste korsbärare! ps Emilia, min åttaåring, har tagit nästan alla kort i kyrkan) Fina familjen Selma hittade en spegel och också sig själv. Blev egenkär och pussade på sig själv. Vad mer händer i livet? Selma har fortfarande inga tänder, men hon väger numera 8 kg. Woohoo. Det tar sig. Linnea har dragit på ett par vurpor med både cykel och sparkcykel så hon ser ut som en smurf på benen. Emilia kämpar på i skolan. Eller kämpar var helt fel ord, men hon är där iallafall. Läser väldigt bra enligt mig som är partisk. Hon räknar matematik snabbare än mig (jag använder fingrarna) och spelar fiol så att det ryker om stråken. Pappan i huset trivs med att vara hemma. Vi har i princip bara bytt plats med varandra. Jag jobbar och han gör det jag gjorde innan. Förutom att han städar mer än mig. Nä, ska nog runda av nu. Har en matlista som ska beställas.