moggika

Vill ni veta hur det gick till när jag tog körkortet? 

Kanske inte, men jag vill iallafall ha det nerskrivet här i bloggen. 

 

Egentligen så började jag redan 2004, om jag inte minns fel. Jag hade en arbetskollega som ville hjälpa mig. Så vi fixade alla papper och körde någon gång eller två. Övade lite dragläge och sen blev det inte så mycket mer. 

Det var faktiskt ganska många som ville hjälpa till.. men det blev liksom aldrig av. 

 

2005 träffade jag Micke, som inte heller hade körkort. Och det fungerade ju rätt bra att åka buss. 

Men sen kom barnen. Först Emilia, och när Linnea låg i magen (2007) så tog Micke sitt körkort. Det underlättar en hel del faktiskt, rent tidsmässigt. 

 

Åren gick och 2009 tyckte helt enkelt mina svärföräldrar att jag skulle ta det där körkortet någon gång. Och dom skulle ändå börja köra med Mickes bror, så då drog vi igång karusellen igen. 

Vi körde på kanske mycket i början.  

Nötte dragläge och rullade runt på små gator i Sigtuna. 

 

Sen började jag jobba igen efter min uska utbildning och det rann ut i sanden.  

 

I slutet av 2011 tyckte även min kollega Anne-Sofie att det var dags. Vi samåkte nästan varje dag till jobbet, och då kom hennes smarta make Håkan med den briljanta idéen att hon kunde övningsköra med mig. Så då gjorde vi det. Och det blev väldigt mycket mängdträning, till och från jobbet. I början på 2012 opererade hon sin hand och blev sjukskriven och där med blev det inte så mycket körning.  

I den vevan ville även världens bästa vaktmästar-Janne hjälpa mig. Han kastade mig in i dödsläskiga rondeller, och stup (även kallad branta backar) där jag skulle öva dragläget. Han såg också till att jag gav mig ut på motorvägen för första gången.. Sen kom allt möjligt emellan, och som ni förstår, inte så mycket körning. 

 

Hösten 2012 hade Micke haft sitt körkort i fem år, så då föll det sig naturligt att även han skulle köra med mig. 

Och det blev till en början lite då och då. Jag ville absolut inte ut och övningsköra med barnen. Sen blev jag gravid med Selma och fick foglossning, och övningsköriningen hamnade åter igen i skuggan. 

 

Sommaren 2013. 

Selma är född och foglossningen rätt borta. 

Jag minns det så väl. 

Vi sitter hemma hos min bästa vän Linda och pratar om allt möjligt. Linda är en kvinna med handlingskraft.

Vi kommet in på körkort och bestämmer kort därefter att hon ska köra med mig. 

I september börjar vi. 

Samtidigt börjar jag även köra mer med Micke igen. Men jag står fortfarande och stampar. 

Linda ser till att jag bokar tid för Risk 1 och Risk 2, och den 10 September är dom avklarade. 

Den 8:e oktober börjar jag ta körlektioner en gång i veckan, efter tjat från Linda. 

Sen bestod mitt liv av att övningsköra, plugga teori och övningsköra. 

Två och en halv månad senare hade jag körkortet. 

 

Den 16:e december klarade jag Teoriprovet med 59p

Den 17:e december fyllde jag 29

Den 18:e december körde jag upp. 

 

Och eftersom jag tillhör "självberömmelsegruppen" så måste jag själv säga att jag gjorde det bra den här hösten. 

För körkortet tog tid, och samtidigt hade jag (och har fortfarande) tre små barn som kräver sitt. 

Jag gick en fotokurs inne i stockholm med träff en gång i veckan, med rätt tidskrävande fotouppgifter. 

plus halva släktens födelsedagar i december, en lilljulafton och en anordnad babyshower under hösten. 

Allt det där har varit roligt, och ingenting har varit ett måste. Men jag tycker att jag gjort det bra. Självberömmelseklubben, ni vet. 

 

Nu är det gjort. Körkortet är fixat. Och jag har absolut inga måsten framför mig. Det ligger ett lugn över mig. Ni anar inte hur skönt det känns.