moggika

Vi är inne på tredje veckan nu som vi lämnar ifrån oss henne. Och just lämningarna är fruktansvärda. 

Hennes pedagoger, förskolelärare, personalen eller fröknar, (kalla det vad ni vill) är toppen. Dom berättar att dagarna går fint. Hon blir tryggare för varje dag som går. Hon leker, målar, berättar, äter och sover. Alltså, det går bra. 

Men lämningarna. Dom tar död på mig! 

 

Tänk er att ens barn kramar sig fast kring din kropp, likt en bläckfisk, och du måste slita den där gråtande bläckfisken bort från dig. Den där söta fina lilla bläckfisken som du älskar mest av allt på hela jorden. Och du lämnar över henne till en person och sen måste du vända ryggen till och gå. 

Varenda cell i kroppen vrider sig av osmak. Det känns bara fel. 

Jag ville ta tillbaka henne och gå hem igen. Jag vill inte lämna bort mitt barn. 

 

Förskolan ÄR bra, men jag är bättre. .